att slitas i bitar del 3

Eftersom att processen med missfallet hade börjat så ville dom att kroppen skulle sköta det själv så jag fick en 
återbesöksstid veckan därpå. När jag kommer dit så visar det sig att ingenting har hänt så läkaren ger sig på att försöka dra ut det som sitter fast samtidigt som barnmorskan trycker på min magen och jag krystar men det ger inget resultat. Jag får en igångsättning om ska sätta fart på det vilket det tyvärr inte gör så jag får en dos till och får åka hem. Jag hinner vara hemma i tre timmar sen kommer de riktigt förlossningsvärkar och jag får åka upp och allt jag tänker på  är att de inte är värt denna smärtan och att det inte kommer att komma ett yrväder för jobbet jag går igenom!  Nya ultraljud igen som visar att ingenting hänt, dom försöker ännu en gång att dra ut
det som sitter kvar, det var en sån utomkroppslig upplevelse, jag såg mig själv från ovan ligga och skrika som en idiot. Dom beslutar sig för inläggning och igångsättning och operation dagen efter och då lättar de för mig. Morfindrogad däckar jag och vaknar till en ny dag med nya undersökningar där de visar sig att lite lite har hänt och då är de en ny läkare som tycker att vi ska försöka med igångsättning igen, vilket inte funkade så då gav han en dos till och jag fick åka hem. Samma kväll åker jag upp med förlossningsmärtor igen. Träffar denna gången ännu en ny läkare och hon ser på mig att jag inte orkar mer och hon ger mig smärtlindring och en tid till operation dagen efter. Jag åker hem, fastar och känner att denna långa, jobbiga process snart är över.

Operationsdagen kommer, jag åker upp och förbereder mig. Fyller i papper, får info och medicin. Ner till operation
där jag börjar skaka för att jag är så nervös, nervös för att vakna och nervös för att inte vakna alls. Jag minns att
narkosläkaren torkar en tår på min kind och nästa grej jag minns är att jag måste kissa. Jag var lite omtöcknad när jag vaknade och när jag kom tillbaka till mitt rum på avdelningen så börjar jag gråta och i den stunden kände jag att
sorgeprocessen kunde börja på riktigt, att jag på riktigt kunde ta in allt som hänt och våga sörja och släppa taget.