att slitas i bitar del 2

Veckan gick och jag hade inte de minsta ont och heller ingen mer blödning och då kom hoppet tillbaka men endast för att raseras några dagar senare igen. Än en gång hade jag lämnat Aurora på dagis för att sedan gå hem och plugga, skulle denna gången skicka in ett arbete. När jag stoppar i nyckeln i låset känner jag att de kommer stora klumpar och jag håller på att kräkas. Jag ringer kvinnokliniken som lyckas trycka in mig på en akuttid, som jag precis hann till tack vare min underbara mamma!

Uppe på kvinnokliniken går jag in undersökningsrummet, mamma får vänta utanför. Jag får världens bästa läkare som jag tidigare haft och då kände jag att allting skulle lösa sig. Det blir en omfattande undersökning och när jag ser ultraljudet och att de mesta av bilden är svart så sjunker de in i mig att det inte blir ett till yrväder i vår familj. Men jag tar det just då med ro, jag håller ihop mitt hjärta som är påväg att krossas. Jag känner mig bara tom!
Läkaren berättar att fosterhinnan och fostersäcken är i vecka 12 som jag då skulle vara i men att bebisen redan dött i vecka 6, så jag fick ett såkallad "uteblivet missfall". Kort sagt så innebär de att kroppen inte accepterar missfallet och inte stöter bort fostret. Ute i korridoren så går jag fram till mamma och känner mig lugn men när hon möter min blick så brister det för mig och det känns som att hela jag slits itu, inifrån och ut.

Men resan tar inte slut här . . .