att slitas i bitar del 1

För nästan precis ett år sen var en jobbig stund i mitt / vårt liv över och jag tänkte nu påbörja att dela med mig av den resan till er nu. Varför jag just väljer att dela med mig av just den är för att den fortfarande gör ont i mig. Ni kanske tycker att det låter knasigt att jag tar upp det om det fortfarande gör ont i mig men det är så jag bearbetar saker, genom att prata, skriva och dela med mig. Jag sa ju även i mitt första inlägg att ni jag är öppen av mig och att ni skulle få lära känna mig nära inpå livet och även av den anledning är dethär en bra början. 

 

 

I oktober 2011 åkte min hormonspiral ut, vi hade bestämt oss för att skaffa ett litet yrväder till i familjen. Vi var inställda på att de kunde ta tid men den 21 December gick vi ut med att vi faktiskt hade en liten i magen, så fort gick det och vi var så positivt överraskade. Jag mådde lite illa av och till men inget märkvärdigt. Allt flöt på som det skulle, vi väntade med att berätta för Aurora tills jag kommit in i vecka tolv och det var i mitten av Januari. Aurora blev superglad och började genast sjunga in i min navel, det var lille katt och sen en egen påhittad sång om att kossor är snälla. Jag var i ett lyckorus och dagarna flöt på bra, Aurora hade bestämt att de var en lillebror i magen som skulle heta Eric Saade Ebbesson, och det var inget att diskutera om. Jag sa till henne att vi skulle ta namndiskussionen när bebisen kommer och att det kommer att ta tid. Fick bara ett mmmhmm till svar - bestämd tösabit!

 

Den 27 Januari hade jag varit och lämnat Aurora på dagis och var påväg hem för att sätta mig och plugga. Kommer hem och ska gå på toaletten för att kissa och jag ser då blod i mina trosor, bara några droppar men jag känner på en gång att det är något som inte står rätt till. Ringer barnmorskan och förklarar vad som hänt och jag gråter samtidigt då jag har en sån obehagskänsla i kroppen, barnmorskan svarar mig ganska kallt att "livet är hårt, tufft och krasst så är det ett missfall så får du acceptera det". Jag ber om att få komma på kontroll men det får jag inte utan hon säger "blöder du hela helgen får du ringa till kvinnokliniken på måndag och hoppas på att dom kan ge dig en tid".

 

Det gjorde ont i hela mig och jag var helt förstörd, rinde 1177 och frågade vart jag kunde vända mig för att det kändes verkligen inte bra, hon kopplade mig till förlossningen som tog emot mig med öppna armar. Läkaren gjorde en undersökning och sa att fostret var i vecka 6 och inte vecka 12 som vi trodde men enligt alla beräkningar så skulle jag vara i vecka tolv och då insåg jag ännu mer att dethär är inte bra. Men läkaren ville avvakta för att han inte kunde ge svar på om bebisen levde eller inte. Jag skulle då återkomma om en vecka ...